Unilever SverigeÄndra plats
Director, CDC Group
Daudi Lelijveld är direktör för CDC Group, UK’s finansiella utvecklings institut
(DFI). Med en portfölj motsvarande 5.3 miljarder dollar, är CDC Group’s mission
att stödja företag i Afrika och i Sydasien.
Att genomföra FNs hållbarhets- och utvecklingsmål har en potential att lyfta miljarder människor ur fattigdom, hjälpa till att bemöta de mest akuta miljöproblemen och frigöra 12 triljoner dollar för nya affärsmöjligheter innan 2030.
Men det finns utmaningar. När Unilever i mars 2018 stod som en av arrangörerna till GlobeScan Leadership Forum, så identifierade många av de 300 inbjudna gästerna och deltagande experterna finansieringen som ett hinder i de massiva partnerskap som behövs för att faktiskt uppnå SDGs.
Daudi Lelijveld var en av de experter som deltog – och vi fick en pratstund med honom i ämnet:
Daudi, du har sagt till Ledarskapsforum att ”vi fortfarande har en lång väg att gå innan de marknader vi arbetar med [i Afrika] ses som investeringsbara”.Vad menar du med det?
Mycket handlar om hur människor ser på risk – något som vi behöver omvärdera. Ofta säger vi att investeringar i Afrika medför högre risk jämfört med någon annanstans, inte sällan blandas två saker ihop; externa och kontrollerbara faktorer.
I perspektivet av “kontrollerbara faktorer” – den risk som är knuten till din affärsplan – där borde det inte vara någon skillnad. Oavsett om du driver en tech startup i Afrika eller i UK – eller startar en äggproduktion för den delen – en bra affärsplan är helt enkelt en bra affärsplan.
De externa faktorerna är annorlunda.
Om du investerar i området säg Östra Republiken Kongo (DRC) opererar du i ett område som är osäkert och instabilt.
Det är en riskfaktor utanför din kontroll, den går inte ens att beräkna realistiskt. Så för en viss del av det investerade kapitalet när du har ett mandat att förvalta och bevara portföljmedel i främsta hand, före avkastning, så är det rimligt att sätta noll avkastning för vissa projekt. Finansiella utvecklingsinstitutioner borde kunna acceptera detta men det är ofta svårt även för dem med anledning av hur konkurrensen ser ut.
Hur relaterar det här till företag och deras att stå bakom SDGs?
Delar av den kulturella förändringen som behövs är hur vi ser tidshorisonten för riskerna.
Ofta ser man risk i ett femårsperspektiv.
Företag har ofta femårsplaner, politiker arbetar i fyra- till femårscykler. Men samtidigt, som föräldrar sätter vi gladeligen barn till världen där vi utan tvekan förväntar oss att uppleva en tidsram på + 60 år.
Multinationella företag kan bidra till SDGs genom att bygga leverantörsled som genuint integrerar utvecklingselement. Det skulle kunna ske i formen av partnerskap. Men många företag intar inte det långsiktiga förhållningssättet som krävs för att uppnå detta – ofta för att de behöver svara inför kvartalsrapporter och aktieägare, som i deras tur också är pressade att visa avkastning och begränsa risker för deras ledning och revisorer.
Så multinationella företag skulle kunna frigöra investeringar, bla DFIs om de lyckas visa att de använder medel, och samtidigt kan stå emot förväntningarna på aktieägarnas tidsbegränsade avkastningskrav, i syfte att stabilisera nya leverantörskedjor samt också mildra omfattningen av externa riskfaktorer.
Men det innebär då att företag behöver göra vad de var tveksamma till i stunden, vilket är att våga låta sig stanna kvar till slutmålet. Det är ofta okänt och kan ligga 20 år framåt i tiden. Men behöver också se att när de externa riskfaktorerna stabiliserat sig så kan man värdera om risken.
Det kommer krävas en del utbildning för aktieägare och ett nytt sätt att se förändring också för ledningsgrupperna – men jag börjar skönja att marknaden är redo för ett skifte.
Vad annat behöver förändras för att driva investeringar som stödjer SDGs?
Människor behöver stå över sin oro på det personliga planet och låta de relevanta institutionerna bära ansvar. Det är viktigt men svårt att genomföra, för människans natur och den nedärvda professionalismen som är involverad.
Några är rädda för oundvikliga misstag, så vi behöver skapa en kultur där de institutionella varumärkena kan bära risken framför enskilda individer.
Det är svårt och står i strid med vår intuition men det är absolut kritiskt om vi ska kunna ha de smartaste individerna till de svåraste uppdragen för utvecklingsinvesteringar. Jag skulle vilja tänka det om CDC där vi efter 70 år börjar komma till den här punkten.
Som exempel vår investering i Virunga Energy (i Norra Kivu, DRC) som bygger vattenkraftverk i djungeln, i ett politiskt tomrum, är en extrem utmaning säkerhetsmässigt är så klart svårt att rättfärdiga för de flesta investerare.
Men kraftstationen tredubblar tillgången på energi i Östra Kongo. Vi vet ännu inte hur alla elkunder i området kommer utvecklas och det finns fortfarande många dimensioner av risker kopplat till projektet. Men de omedelbara vinsterna är redan tydliga, där fler än 4000 hushåll och 180 små och medelstora företag tecknat avtal. De långsiktiga fördelarna att utveckla regionen kan bli omvälvande.
I mars 2018 träffades över 300 inbjudna gäster och experter att utforska initiativ att stödja och nå FNs utvecklingsmål och hållbarhetsagenda.